Belarus

Belarus: Där Diktatorn vinner med 90% på pappret och ingen vågar protestera!

Det senaste valet i Belarus är mer av en skenföreställning än en demokrati, där Lukasjenko vinner med 90% och folket är skräckslagna!

Valvakan i Belarus inleddes med storslagna förväntningar, men resultatet var redan i det närmaste förutsägbart. President Aleksandr Lukasjenko, även känd som Europas sista diktator, delade ut sina röster till vad som har kallats ett "brutalt demokratiskt" system. Grundat på en omfattande kontroll och repression som har definierat hans 29-åriga styre, är det nästan en norm att Lukasjenko har möjlighet att vinna ännu ett val. Vallokalerna öppnade och informationen flödade in att han skulle bli omvald för sjunde gången, vilket sätter en skrämmande standard för vad en demokrati verkligen kan innebära.

Lukasjenkos återval är inte bara en fråga om politik; det är en spegel av de systemiska problem som plågar landet. Under dess mörka himmel, där oppositionen systematiskt tystas och restriktioner för pressfrihet är en påtaglig verklighet, är det få som vågar ställa sig upp mot diktaturen. Svetlana Tichanovskaja, den erkända oppositionsledaren som befinner sig i exil, har varnat medborgarna om att protestera mot detta så kallade "pseudoval" nästan verkar som en livsfarlig uppmaning. Belarus folket är kvar i en skräck som hindrar dem från att ta till gatan mot det tydliga valet av en starkare tyrann.

Lyckligtvis finns det en gnista av motstånd i exil, där belarusier har hittat sätt att organisera och upplysa världen om sin situation. Att strida för rätten att bli hörda, medan de skingras av förföljelse och hot в eldupplysning av information från utlandet. Många av dem ser sig själva som det motstånd som Belarus behöver; med hjälp av sociala medier, internationella stöd och medvetenhet kan de nå ut till en publik bortom de belarusiska gränserna och erbjuda vägar för förändring.

Den brinnande frågan är om den belarusiska uppvaknandet kommer att eka en dag då folket kan säga att de var trötta på att vara tysta. Att återfå medborgarrättigheter och bygge en framtid från det förflutna. Med tanke på det som har hänt, ser flera internationella observerare på och undrar ifall Lukasjenko verkligen lyckas förlänga sin makt igen; eller om det bara är en tidsfråga innan folket tar till gatan.

Som en av de längst sittande ledarna i Europa, har Lukasjenkos makt sträckt sig över ett kvarts sekel, och historiskt sett har hans styre varit fyllt av både fruktan och förtvivlan. En intressant detalj är att många belarusier i exil nu är medvetna om Sinema som ett sätt att kunna uttrycka sin situation, på ett kreativt och kulturellt sätt. Det är inte bara politik längre; det handlar om kulturellt motstånd och en kamp för att återfå sin identitet. Elias Lukasjenko kan dock vara den sista diktatorn i Europa, men det betyder inte att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter är över. Det finns hopp, inspiration och mod i de belarusiska hjärtan som sträcker sig bortom gränserna, och kanske en dag kommer det att lyda som en symfoni av frihet!