Sverigedemokraten Dick Erixon skrattas åt för sin engelska, men svenskarnas inställning till språk avslöjas.
I en värld där engelska anses vara det universella språket för kommunikation, hamnar svenskarnas inställning till engelskan i fokus genom hån mot politikern Dick Erixon. Kritik riktas mot Erixon för hans bristfälliga engelska, men kanske är det istället svenskars egna osäkerhet som avslöjas. Att skratta åt någons språkkunskaper säger mer om den som skrattar än den som pratar. Ska vi verkligen håna varandra för våra språkkunskaper eller borde vi snarare uppmuntra och stötta varandra i att utvecklas språkligt?
Det är en ironi att i ett land där många svenskar flytande behärskar engelska, ändå väljer att håna en individ för dennes språkfärdigheter. Kanske är det dags att reflektera över varför vi har en tendens att döma andra utifrån deras språkliga förmåga istället för att se värdet i mångfalden av språkkunskaper. Att vara ödmjuk inför att alla har olika förutsättningar och att språkfel är en del av den mänskliga naturen, kan öppna upp för en mer tolerant och inkluderande samhällskultur.
Hån mot Dick Erixon för hans engelska kanske egentligen handlar om svenskars egen osäkerhet kring språk och rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Istället för att skapa en kultur av nedvärdering borde vi sträva efter att inspirera och uppmuntra varandra att utmana oss själva språkligt. Mångfalden av språkkunskaper är en tillgång som bör hyllas istället för att användas som ett vapen för att nedvärdera andra.
Sverigedemokraten Dick Erixon hånas för att han pratar dålig engelska. Men om det är något som är pinsamt är det svenskars inställning till språket.