Jan Guillou

I ”Eventuellt uppsåt” återanvänder Guillou tricket från ”Den som dödade helvetets änglar” och skriver en blandning av thriller och myllrande dagbok.

Han gapar inte om att sjuttio är det nya femtio, han skaffar sig inte en yngre troféhustru och gör inte allt för att framstå som att han egentligen är precis lika ung som förr. Det är ofantligt upplyftande för alla som någonsin råkat ut för förakt mot äldre, även om vi andra inte riktigt har Jan Guillous förmåga att formulera elegant spydiga repliker. Men den som kan det allra minsta om Jan Guillou blandar genast ihop dem, för Erik Pontis hela förflutna är precis som Jan Guillous. I stället använder han sin skarpa iakttagelseförmåga precis som han brukar, men nu med en självklar öppenhet om sina svagheter. Erik Ponti och Carl Hamilton bestämmer sig i stället för att jaga dem som begår telefonbedrägerier mot äldre, specifikt mot de äldre som inte förstår vad de inte bör lämna ut när det gäller den nya tekniken. I viss mån för att han är en skickligare författare, men framför allt faktiskt eftersom han är ett av Sveriges mest kända namn. Det går ju sällan att upprepa en succé som bygger på överraskningsmomentet, så möjligen är det rena vansinnet av Jan Guillou att skriva en ny pensionärsthriller om journalisten Erik Ponti och den gamle underrättelseofficeren Carl Hamilton. Han ska bara sitta där och verka som rik och lättlurad, så kommer bedragarna att fylka sig som flugor kring en sockerbit. Det går lite bättre än vad någon av dem hade tänkt sig, kan man säga, och åtminstone Erik drabbas av lite moraliska dubier när de blir synnerligen inblandade i gängskjutningarna. Alltså får han gå ut offentligt och voja sig över sin oförmåga, han som har möjlighet att nämna det i intervjuer och som dessutom varje vecka skriver en populär kolumn i Aftonbladet. Ja, det fungerade i ”Den som dödade helvetets änglar”. Och det funkar igen – det är underhållande och oerhört befriande att läsa om den gamle mannens liv och mödor, tycker Lotta Olsson.