KONSERT 49 år gammal uppträder fyrabarnspappan Robbie Williams som om han fortfarande hade någonting att bevisa. Med vär.
Han berättar stolt om när han lämnade den trygga pojkbandstillvaron för att ta kokain med Oasis på festivalen Glastonbury. Jämfört med kvällen på Parken i Köpenhamn för dryga decenniet sedan finns även en klädsam distans, värme och uppriktighet. Konserten – komplett med rockigt liveband, ystra dansare och huvudpersonen själv i glittrig väst – har lite med samtiden att göra. Som om någon skulle ha missat poängen gör han vansinniga Chris Kenner-covern ”Land of 1000 dances” med extra mashed potato. Bäst: ”Come undone” och ”Eternity”. Blicken är den hos någon som tänker äta Globen i en munsbit utan att betala notan.
Mellansnacket gör showen när Robbie Williams uppträder på Avicii arena. DN:s kritiker ser en konsert som inte sätter några djupare musikaliska spår.
Självironi behöver oftast ta spjärn mot en kärna, men i Williams fall, som det barn av nittiotalet han är, är distansen själva personligheten eller scenpersonan. Att det inte spelar roll varken för hans popularitet eller för den här konserten beror dock på andra saker än när Rolling Stones eller Springsteen – artister som i forntiden var högst relevanta och stilbildande – ställer sig på en jättescen. På många sätt och vis är det utgångspunkten för hela hans artistskap. Williams framskjutna position handlar ju inte om verken, utan personen. Som i de flesta överklasser har artister i arenarocksegmentet nått en nivå där de inte längre behöver prestera för att behålla sin status. [Följ dina intressen](/foljer/) [Nyhetsbrev](/nyhetsbrev/) [Har du redan ett konto?