Atomic Heart

Atomic Heart är snyggt och fullt av action, men under den polerade ytan väntar även finurliga pussel och givande rollspelselement.

Bristerna har dock, precis som i fallet Singularity, inte hindrat mig från att njuta av Mundfish helgalna debuttitel, och att detta hör till ett av årets så kallade "Must Play-titlar" är något jag kan skriva under på här och nu. Betyget landar förvisso "endast" på 8/10, men detta är tveklöst en av de mest kraftfulla åttorna jag har delat ut för Gamereactors räkning, och det är endast några missar i främst det dramaturgiska som hindrar mig från att smaska ut en mer eftertraktad nia. I slutändan når dock inte Atomic Heart tillräcklig högt i samtliga kolumner för att kunna klassas som ett mästerverket, detta trots att man absolut beblandar sig med komponenter och element som dryper av fullfjädrad briljans. För som jag redan har nämnt så är Atomic Heart ett otroligt intressant spel att ta del av, och bortsett från det visuella så ter sig detta förmodligen som allra mest uppenbart i dess spelbarhet. För de som söker maximal frihet kan detta såklart ses som ett begränsande minus, men överlag tycker jag det snarare gagnade upplevelsen till den bättre då man omedvetet lägger ett större fokus på huvuduppdragen och låter sidosysslorna just få förbli sidoaktiviteter där de kan nyttjas om man känner att man vill fylla ut speltiden. Jag nämnde som exempel tidigare att jag fick smisk av spelets första riktiga boss, och även om det absolut stämmer att mina förmågor och min fingerfärdighet var undermålig den specifika uppgiften till en början så vill jag även säga att jag nästan undermedvetet försökte förlora då jag ville höra den pulserande ljudväggen som ackompanjerade bataljen ännu en gång. Något Atomic Heart dock ska otroligt mycket beröm för är att man aldrig straffar en som spelare för att våga testa något nytt. Om vi dessutom ska fortsätta det här stycket med att vara väldigt negativa så upplever jag därtill att vissa animationer kan uppfattas som lite ryckiga när tempot skruvas upp, och det är dessutom lätt att fasta på föremål i miljön när striderna blir som mest hektiska. Jag har förvisso absolut inga problem med att man vill ha en lättsammare historia fylld av fyndigheter och överdrivet agerande, men när man ena stunden försöker måla upp ett dystopiskt samhällsförfall med mörka människoöden för att i nästa ha antagonister som leker Bond-skurkar och en huvudkaraktär som tacklar motgångar med fyndiga svordomar och en tänd cigarett i mungipan så blir det snabbt tvetydigt vilket ben man vill stå på. Jag ska givetvis inte avslöja allt för mycket om storyn i sig, men i stora drag kan man säga att det rör sig om en maktkamp bland de styrande inom denna alternativa version av Sovjetunionen där löften om jämställdhet och innovation, i skuggan av ett nytt samhällsprogram, leder mot korruption och förräderi. Designen hade dock såklart inte kommit till sin rätt om det tekniska och grafiken inte höll jämna steg, och lyckligtvis så levererar man förvånansvärt bra även i detta moment även om vissa missar går att finna när krutröken väl har lagt sig. [Atomic Heart](https://www.gamereactor.se/atomic-heart-83853/) så var jag tämligen säker på att detta skulle röra sig om ett enkelspårigt och högoktanigt actionspel där det vankades fullt ös från start till mål.