ETC

Journalisten Annika Taesler blev nästan totalförlamad som 24-åring. Nu vill hon berätta vad som är fel på Sverige.

Men det är ju inte så att vi bara roffar åt oss pengarna och att samhället inte får något tillbaka. Hur är det att hela tiden bli misstrodd och ifrågasatt? Man pratar om att LSS och assistenter är så dyrt. – Man pratar hela tiden om att vi tär så mycket på samhällets resurser. Sa han ”Mamma, jag behöver snyta mig” tittade jag och assistenten på varandra, min nickning var signal för henne att hämta papper och hålla det mot hans näsa, och jag sa ”Okej, då kör vi. – Att det handlar om människor! För att få assistans har Annika Taesler behövt svara på både känsliga och absurda frågor från handläggare från myndigheterna. – Mitt trauma syns, då är det fritt fram att fråga, och nästan min skyldighet att förklara. Som mannen på uteserveringen som knuffar till henne och fräser att ”såna som hon” inte borde vara där. Men det handlar ju inte bara om det rent fysiska. I boken ”Krymplingskortet” försöker hon beskriva hur svårt det är att sitta i rullstol och samtidigt bli sedd som människa. – Jag vet inte hur många gånger folk har sagt till mig: ”Om jag skulle hamna i rullstol hade jag tagit livet av mig”.