"Med videokamera-inspelningar och 90-tals-feeling på maxnivå vänder och vrider Wells på konceptet nostalgi likt en Rubiks kub."
Paul Mescal och Frankie Corio är båda fantastiska. Med små, skickligt utförda påminnelser om att allt vi ser är dåtid för Sophie, känns filmen en bit in som ett känslosamt minne även för oss som tittare. De två huvudkaraktärerna i fråga är pappa Calum och 11-åriga dottern Sophie (Paul Mescal och Frankie Corio) som vanligtvis inte träffar varandra regelbundet.
Regi Charlotte Wells, med Paul Mescal, Frankie Corio, Celia Rowlson-Hall, Sally Messham. FILMRECENSION. Hyllat drama om kärlek, sorg och minnet av en ...
Känslan av att pappa och dotter försöker fånga något mer än bara en charterresa medan det och den fortfarande pågår, något som de båda två vet kommer att ta slut och måste ta till vara på så mycket det går på en semestervecka. Kassetten är Sophies, och det hon tänker tillbaka på är en charterresa hon gjorde med sin av livet tilltufsade pappa Calum när hon var 11 och han 31. En pixlig video från för 20 år sedan, reflektionen i teven från någon som tittar på den.
En far- och dotterrelation står fokus i Charlotte Wells långfilmsdebut “Aftersun”. Paul Mescal och Frankie Corio imponerar i det sorgtyngda men ömsinta ...
Att intrycken stannar kvar med en långt efteråt resulterar i ett av förra årets starkaste porträtt av en föräldrarelation. Trots att den är väl värd ansträngningen, är det filmens största problem. Ingenting i Wells porträtt är uppenbart, utan det bygger på antydanden och luckor som behöver fyllas i. I det subtila berättandet är dramaturgin inte alls i fokus, utan melankolin får långsamt veckla ut sig, vilket kräver en del av tittaren. Än hårdare träffar det när man vet att filmen till stor del är självbiografisk och bygger på regissörens egen relation med sin pappa. Det i takt med att Sophie söker efter sin egen självständighet.
Charlotte Wells debutfilm ”Aftersun” lämnar Lundagårds Elin Syuleymanova med samma känsla som efter en sommardag ute i solen. Det är en melankolisk, ...
Kanske är det just det som är meningen. Det är något som inte stämmer. En absurd tanke som slår mig hårt när jag får insikten att en förälder bara är en människa. Det är en film som får mig att tänka på min egen pappa. Och det var allt han kanske också behövde. Ord som sägs men som vi inte förstår. Havet som skvalpar, glassen som smälter och skratten från poolen skapar en genomgående ton av vemod och nostalgi. Sophie försöker i vuxen ålder se det som barnet i henne inte kunde. Orden som inte sägs. Det är en melankolisk, intim film om vilsenhet, psykisk ohälsa och villkorslös kärlek. Rädd för något som hänt. Tillsammans med henne får vi som tittare söka efter sanningen.
Vi har en strålande biohelg framför oss. Både "Aftersun" och "Women Talking" får 5:or av MovieZines kritiker.
"Women Talking" bygger på romanen "Kvinnor som pratar" av Miriam Toews, som i sin tur inspireras av en omskakande men sann historia. Den personliga berättelsen följer Sophie som tänker tillbaka på en solsemester i Turkiet som hon gjorde när hon var liten tillsammans med sin frånskilda pappa Calum. [skriver Erik Dalström i sin recension](/movies/aftersun), och hyllar speciellt det drabbande slutet.