Forspoken

Det lär vara mycket spridda åsikter om Square Enix nya Forspoken, och vår danske redaktör Magnus tycker det är svårt att sätta betyg...

För mig är det viktigt att Forspoken för det mesta är roligt att spela för det mesta, men det är en jäkla skam att spelets återstående delar ivrigt försöker förstöra den glädjen vid varje tillfälle. I rörelse ser det bättre ut och för det mesta är rörelser precis vad Forspoken vill att du ska göra, vilket tack och lov gör det mer acceptabelt att detta inte är något grafiskt praktexemplar. Kanske har du spelat demot, sett en massagameplay och kanske bedömt att allt ser lite för brunt och underutvecklat ut för att du ska vilja offra de hundratals kronor som spelet trots allt kostar. Men i stället för att vara en del av den kritik som säkert är på väg mot Square Enix vill jag upprepa en enkel sak: det är roligt att spela Forspoken, det är underhållande. Det betyder att du måste gå igenom aktiva förmågor och pausa lite för ofta, men det är underhållande. Även om de till en början är lite dåligt förklarade (vilket är temat i hela den här recensionen) aktiveras de genom att hålla ned cirkelknappen, och på så sätt kan Frey själv röra sig smidigt genom den öppna världen. Dessutom är det relativt enkelt att välja en ny via L1 och R1 och aktivera dem via L2 och R2. Kameran har svårt att hålla jämna steg när det finns många fiender på skärmen, men för det mesta är det finess, elegans och strategi på en nivå som man inte ser så ofta. Vad det däremot lyckas göra konsekvent under en stor del av tiden är att placera intressanta kombinationer av fiender framför dig och ge dig tillgång till en myriad av olika magiska förmågor. Men det är det inte, i alla fall inte när du spelar det. Den är alldeles för lång, osammanhängande, halvhjärtat sammanställd och ser ut som något som har satts ihop på några månader. Det stod nästan skrivet i stjärnorna ett tag att Forspoken inte bara skulle vara en axelryckning, utan en regelrätt skamfläck.