The Last of Us

Den efterlängtade postapokalypsen lever upp till hajpen. Att filmatisera tv-spel brukar vara ett lika säkert framgångsrecept som att frivilligt ställa upp som ...

Det både spelet och tv-serien The Last of Us lyckas med är att få något så storslaget som en efter-katastrofen-odyssé att handla om det småskaliga och mellanmänskliga. Det kanske inte låter som spelens svar på Citizen Kane, men The Last of Us har länge klassats som guldstandarden för berättande i tv-spel. Med undantag från b-filmer som är kul att skratta åt finns det ingen liveaction som lyckats omvandla ett spel med äran i behåll.

Det är sen tidigare känt att den postapokalyptiska serien inleds med ett långfilmslångt avsnitt. Premiären, som introducerar oss för Joel och Ellies kämpiga ...

Avsnitt 6: 59 minuter Avsnitt 5: 59 minuter Här får Nick Offerman skina i sin roll som överlevnadsexpert och enstöring som en dag får oväntat besök i sitt välskyddade hem.

André har ännu en gång följt med Joel och Ellie genom en postapokalyptisk värld, men denna gång i HBO Max mycket trogna TV-spelsadaption...

Det märks att serieskaparna är så självsäkra i sitt historieberättande att de har råd att expandera och intensifiera världen utan att spelets stomme tar någon skada. The Last of Us är genomgående välspelad och även om några antagonister känns lite tunnare i jämförelse med seriens större tungviktare känns den postapokalyptiska världen lika inbjudande som den är avskräckande tack vare sin stora karaktärsskara. Mot säsongsfinalen var jag dock så investerad i berättelsen - trots att jag redan har lirat spelet fem gånger nu - att jag inte kunde göra annat än att rysa till Mazins och Druckmanns hantverk. Tacksamt nog lyckas serien med samma konststycke att skildra en berörande historia och precis som i spelet är det relationen mellan Joel och Ellie som gör att serien bevarar franchisens identitet. I grunden består ju The Last of Us av många beprövade troper inom zombiegenren, vilket spelet inlindade i starkt berättande och oförglömliga karaktärer. Jag var först osäker på Pedro Pascal som den brutale beskyddaren, men erkänner gladeligen hur fel jag hade. Till slut anpassade jag mig till den strängare, episodiska strukturen och då kändes det som att jag hade hittat hem igen. Det är med andra ord en väldigt vågad episod och den här typen av sidoberättelser visar också hur många olika perspektiv som kan ta plats utanför Joels och Ellies odyssé. Utan att säga alldeles för mycket finns det också ett ovanligt risigt avsnitt om en ny karantänzon som jag misstänker har varit baserat på bortklippt material från spelet och bevisar vilken skör balansgång det är mellan The Last of Us och övriga postapokalyptiska historier därute. Man glömmer bort för ett ögonblick att Nick Offerman är synonym med den komiske machogubben Ron Swanson, för här förtrollar han som aldrig förr i sitt ömma och mänskliga porträtt av en mycket ensam man och står mest troligt för min absoluta favoritepisod i serien. Historien om Joels och Ellies hjärtskärande resa är såklart inte helt obekant för oss som har följt Naughty Dogs älskade spelserie i snart tio år och inför HBO Max TV-seriesatsning har vi nog oss alla ställt oss samma fråga: Hur slaviskt bör man egentligen följa källmaterialet för att fånga spelets kärna? Mycket av spelets emotionella framgång var ju en blandning av spelmässiga och filmmässiga faktorer, där spelsektionerna ofta berörde genom metodisk utforskning av banorna och många historier berättades via gamla dagboksanteckningar.