The Last of Us HBO

André har ännu en gång följt med Joel och Ellie genom en postapokalyptisk värld, men denna gång i HBO Max mycket trogna TV-spelsadaption...

Det märks att serieskaparna är så självsäkra i sitt historieberättande att de har råd att expandera och intensifiera världen utan att spelets stomme tar någon skada. The Last of Us är genomgående välspelad och även om några antagonister känns lite tunnare i jämförelse med seriens större tungviktare känns den postapokalyptiska världen lika inbjudande som den är avskräckande tack vare sin stora karaktärsskara. Mot säsongsfinalen var jag dock så investerad i berättelsen - trots att jag redan har lirat spelet fem gånger nu - att jag inte kunde göra annat än att rysa till Mazins och Druckmanns hantverk. Tacksamt nog lyckas serien med samma konststycke att skildra en berörande historia och precis som i spelet är det relationen mellan Joel och Ellie som gör att serien bevarar franchisens identitet. I grunden består ju The Last of Us av många beprövade troper inom zombiegenren, vilket spelet inlindade i starkt berättande och oförglömliga karaktärer. Jag var först osäker på Pedro Pascal som den brutale beskyddaren, men erkänner gladeligen hur fel jag hade. Till slut anpassade jag mig till den strängare, episodiska strukturen och då kändes det som att jag hade hittat hem igen. Det är med andra ord en väldigt vågad episod och den här typen av sidoberättelser visar också hur många olika perspektiv som kan ta plats utanför Joels och Ellies odyssé. Utan att säga alldeles för mycket finns det också ett ovanligt risigt avsnitt om en ny karantänzon som jag misstänker har varit baserat på bortklippt material från spelet och bevisar vilken skör balansgång det är mellan The Last of Us och övriga postapokalyptiska historier därute. Man glömmer bort för ett ögonblick att Nick Offerman är synonym med den komiske machogubben Ron Swanson, för här förtrollar han som aldrig förr i sitt ömma och mänskliga porträtt av en mycket ensam man och står mest troligt för min absoluta favoritepisod i serien. Historien om Joels och Ellies hjärtskärande resa är såklart inte helt obekant för oss som har följt Naughty Dogs älskade spelserie i snart tio år och inför HBO Max TV-seriesatsning har vi nog oss alla ställt oss samma fråga: Hur slaviskt bör man egentligen följa källmaterialet för att fånga spelets kärna? Mycket av spelets emotionella framgång var ju en blandning av spelmässiga och filmmässiga faktorer, där spelsektionerna ofta berörde genom metodisk utforskning av banorna och många historier berättades via gamla dagboksanteckningar.

Pedro Pascal tillför något uppfriskande nytt till en (relativt) utsliten genre. forfatter Tor Aavatsmark Publicerad 2023-01-11 - 08:29.

Serien lyckas med den svåra kombinationen att underhålla, skrämma och samtidigt ta oss med på en känslomässig, mellanmänsklig resa. Joel framstår till en början som en iskall, cyniskt beräknande mördarmaskin, som bara tar på sig uppdraget att frakta Ellie av egenintresse. Det framgångsrika spelet som The Last of Us är baserat på är i princip ett skjutaspel där du spelar huvudrollen som Joel och har som mål att döda så många zombies som möjligt. I år var ni särskilt förtjusta i fantasy och western. Samspelet och den emotionella kemin mellan Pascal och Ramsey är ett av seriens starkaste kort. Särskilt gripande är avsnittet om chefs-prepparen Bill (Nick Offermann) som har belägrat sig själv i sin egen lilla förortsstad, med livets alla bekvämligheter. [Fear The Walking Dead](https://www.ljudochbild.se/film/fear-the-walking-dead-sasong-2/) har en stor fanbase och miljontals streamande tittare. I ensamt majestät lever han livet nästan som förut – innan en (irriterande) inkräktare stör hans dagliga rutiner. Motvilligt tar Joel och hans ”strids-syster” Tess (Anna Torv) på sig uppgiften. Vi möter desperata, förtvivlade, ibland maniska människor i extrem nöd och misär – men de har livsgnistan och kämpar för sina svåra, eländiga liv. The last of Us är något så sällsynt som en zombieserie med hjärta och hjärna. En dag som börjar som alla andra dagar slutar med att Sarah ger sin pappa en gammal klocka, som hon har reparerat åt honom i födelsedagspresent.

HBO:s storsatsning ”The last of us” är den bästa tv-spelsadaption som sett dagens ljus. Kanske inte den mest originella,men den mest värdiga och drabbande.

Om man ska klaga över något är det väl just det som gör serien så lyckad: den följer och fångar originalet. HBO:s storsatsning ”The last of us” är den bästa tv-spelsadaption som sett dagens ljus. Spelet ”The last of us” (2013) är dock inte vilken förlaga som helst. Åren har gjort Joel till en skoningslös överlevare, död på insidan – tills han får i uppdrag att smuggla den kaxiga och föräldralösa 14-åringen Ellie (Bella Ramsey, från ”Game of thrones”). Kanske inte den mest originella, eller transmedialt visionära, men den mest värdiga och drabbande. Så sent som i november sattes spiken i kistan på den odöda långköraren ”The walking dead” (2010–2022).