Avatar: The way of water

2022 - 12 - 14

Post cover — Image courtesy of "MovieZine"

Stephen Lang är tillbaka i ny skepnad i "Avatar: The Way of Water" (MovieZine)

Vänta, dog inte Miles Quaritch i den första filmen? Skådespelaren förklarar hur han kunde återvända.

Han har stor respekt för skådespelare, och det är så han har fått fram så fantastiska prestationer från så många, i alla de filmer han gjort. Han kan bli hetsig på inspelningen, jag kan bli hetsig på grund av vem jag spelar, och teamet älskade det. Men jag vill bara förbli så flexibel och stark som jag kan. Det beror på att min karaktär är en dominant person. Och Jim är väldigt lik Quaritch, så han är också en rätt dominant person. Det hör inte till det vanliga. - Jag tror att han går från en snubbe som känner sig själv väl och tänker enkelspårigt till någon som är annorlunda. Jag visste att det inte skulle bli omöjligt, jag hade sett Zoe (Saldana) och Sam (Worthington) göra det. Han sa till mig: ”Du kommer tillbaka”, och jag sa: ”Verkligen?” Och han sa: ”Lägg av! Det är ”Quaritch redux” där hans DNA har kombinerats med DNA från en na’vi, hur det nu funkar. Och jag kände inte Jim så väl som jag gör nu. Jag köpte det inte riktigt.

Som att dö och komma till det blåskimrande paradiset (Expressen)

USA. Av James Cameron. Med Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Kate Winslet, Stephen Lang, Edie Falco. Längd: 3:12. Från: 11 år. Visa mer.

I en berättelse som blandar tung action med ”Planet earth”-förundran så är det på alla sätt mycket av allt. Ett projekt som har något lätt vansinnig över sig, men ändå resulterar i en lyxig upplevelse. Om Jake Sully först fick träna för att bli en na’vi, så görs det här havsfolk av hela familjen, vilket blir en utmärkt ursäkt för att utforska havets mysterier. Men framför allt så är detta en film där handlingen är skräddarsydd för teknologin och inte tvärtom. Men nu har hans minnen laddats upp i en blå avatar, så att han ska kunna utkräva sin hämnd på Jack Sully som därför tvingas fly med familjen till planetens undervattensrike. Harmoni och lycka råder, tills familjen en dag vänder blicken mot skyn och ser nya stjärnor: De invasiva människorna är tillbaka för att exploatera och skövla, och i spetsen har de överste Miles Quaritch.

Recension: Avatar - The Way of Water – Faktiskt bättre än originalet (Ljud & Bild)

I våra ögon var nog Avatar 2 inte direkt någon efterlängtad film, men James Cameron kan överraska och behärskar definitivt konsten att underhålla.

[Avgrunden](https://www.imdb.com/title/tt0096754/?ref_=nm_flmg_t_16_dr) (1989). Tidigare har Cameron förvånat oss med actionfester i filmer som Terminator, Terminator 2, Aliens och True Lies. Recensenten såg filmen i 3D, på en IMAX-biograf, vilket definitivt rekommenderas. Tricket den här vändan är att Cameron har flyttat huvudfokus från Pandoras frodiga djungel till det otroligt fascinerande livet över och under vattenytan på den blå planeten. I samband med slutförandet av inspelningen sa Cameron: 2022 är det ingen som frågar personalen på Elgiganten om den nya TV:n de ska köpa har 3D, eller frågar efter 3D-versionen av den senaste Marvel-filmen på bio. Varken handlingen, karaktärerna eller dialogen hade visserligen dimensioner som gav filmen sin välförtjänta plats i filmhistorieböckerna, men Avatar var (och är fortfarande) en av de mest (ekonomiskt) framgångsrika filmerna genom tiderna. Det är inte alls utan anledning som totalkostnaden för filmen hamnade på en bra bit över 2 miljarder. Så får vi bara leva med att Sam Worthington river av den ena hopplöst självhögtidligt verklighetsfrånvända monologen efter den andra. Sully har skaffat sig en tvättäkta Na’vi-familj med infödda Neytiri (Zoe Saldan). Som vi nämnde i inledningen var det faktiskt Avatar som blåste nytt liv i 3D-mediet för snart 13 år sedan. I centrum av konflikten är det fortfarande cyniska, hänsynslösa människor mot naturälskande, sympatiska infödda.

James Cameron har lyckats med Avatar: The way of water ... (Feber)

Det här är ingen recension, mer av en reflektion. Första Avatar-filmen var magisk för att James Cameron tog oss in i en helt annan värld.

Och framförallt så lyckas man med att på något sätt få ihop det konstiga med att folk lever i andra kroppar. Den är väl kanske inte det man går för att se den här filmen för, men den lyckas hålla ihop allt. I vissa scener känns det som att vi har klivit in i Terminator 2 och helt plötsligt kommer Bruce Lee från högerflanken och mitt i allt det där så finns en historia om hur familjen är viktig. Jag är inte svag för långa scener där hjältarna pucklar på varandra i en och en halv timme och har därför lite svårt för superhjälterullar. Det finns många överraskningar när det gäller var historien tar vägen i den här filmen, som vi inte lägger in i trailers och allt det där. Samma trädklättrande och samma långa, blåa figurer än gång till är inte så spännande så här 13 år senare, och de trailers vi sett avslöjade inte så mycket av vad som komma skulle.

Filmrecension: Grandiost men urvattnat spektakel (MSN)

En festival av visuella effekter gör det omöjligt att slita blicken från den påkostade uppföljaren ”Avatar: The way of water”.

Nya "Avatar"-filmen är en skönhetsupplevelse (Upsala Nya Tidning)

När människorna återigen hotar Na'vi-folket måste Jake Sully (Sam Worthington) och hans klan fly till det vattenlevande Metkayina-folket. Foto: 20th Century ...

Världspremiär på bioduken i Gävle: "Har vi väntat på länge" (Arbetarbladet)

Niklas Grannas och Dennis Lundgren på väg till Filmstaden för att se världspremiären av Avatar: The way of water. En film de väntat på i 13 år. Bild: Annakarin ...

- Nyhetsbrev med senaste nytt - Nyhetsappen med pushnotiser Nu var det dags för uppföljaren, båda filmerna regisserade av James Cameron.

Avatar: The Way of Water - en tekniskt imponerande medelmåtta ... (Gamereactor Sverige)

Igår bänkade jag, frugan och två nära vänner oss på Biopalatset för att uppleva årets mest hypeade filmspektakel för att se om Cameron lyckats kräma ur sig ...

Det som däremot funkar är actionsekvenserna. Vilket gör det än mer frustrerande att så mycket tid spenderas åt scener helt utan dialog som bara verkar vara till för att få visa allt hårt arbete som lagts ner på specialeffekterna när filmens struktur är så hopplöst spretig. För det här funkar inte.
Tajta till det nästa gång, Cameron. Att The Way of Water är snygg går inte att ta ifrån den oavsett allt som händer runtomkring. Cameron drar igång på en handfull olika spår som alla lämnas outforskade till den grad att det efter ett tag nästan blir lite fjantigt. Karaktärer tittar rätt in i kameran och rabblar igenom allt vi behöver veta och sen kommer vi till det som Cameron älskar mest. Det snackas även en hel del om vikten av familj, att storföretags girighet leder till moraliskt förfall och en handfull andra teman där den gemensamma nämnaren är att allt lämnas otillfredsställande outforskat. Ena stunden verkar det som att filmen ska fokusera på mänsklighetens ambition att göra Pandora till sitt nya hem, innan det prompt överges helt för att istället försöka fokusera på en traditionell outsider-historia (förvisso utvecklas det spåret lite mer än andra, men aboslut inte tillräckligt). Mängden effekter och allt kreativt arbete med att ta fram den uppsjö av nya varelser är imponerande, men jag skulle inte kalla filmen för vacker. Det finns även en viss behållning i att få se de interna konflikterna inom Sully-klanen när de tvingas uppsöka ett nytt hem, men även där blir en annan av filmens brister uppenbar. Men det finns inget särskilt intressant som händer rent cinematografiskt.

Filmrecension: Grandiost men urvattnat spektakel (MSN)

En festival av visuella effekter gör det omöjligt att slita blicken från den påkostade uppföljaren ”Avatar: The way of water”.

Avatar: The way of water

Explore the last week