Scorn

Kommentera nu! Detta är en annons: Scorn. Testat på: PC, Xbox Series X; Genre: ...

För Scorn handlar mindre om värdet på alla beståndsdelar på ett individuellt plan och mer om vad dessa ingredienser gör tillsammans och känslan man får att av vara den som håller i handkontrollen samtidigt som ångesten sakta kryper fram. Att lira Scorn den senaste tiden har förövrigt gjort att jag säkert gått ner 3-4 kilo då mitt matsug varit i det närmaste obefintligt, och för en som tänker på figuren kan det vara värt en genomspelning av enbart den anledningen. Det är nämligen en livfullt pulserande resa man gör tillsammans med Scorn, en slags interaktiv berättelse baserat på intryck och känslor, och när den föreställningen bryts av att spelet plötsligt väljer att vara väldigt mycket TV-spel så sticker det lite i ögonen - i alla fall för mig. Det är dock på det stora hela ett tämligen litet minus i ett annars briljant upplevelse, men hade jag fått välja så hade man gjort interaktionen med äventyrets monster ännu mer mystisk och bibehållit illusionen om ens sårbarhet under hela resans gång. För byggnaderna man är inuti känns som sagt levande, och varje knarr från de små passagerna är som ett påminnande andetag om att man inte är ensam, och de dova instrumenten i bakgrunden sätter sedan tonen på ens växande oro utan att de äter upp dramatiken och kräver för mycket utrymme. Allt känns istället som en stort sammanhängande pussel och tillika en interaktiv mardrömsresa där vad som pågår inuti ditt eget huvud är minst lika viktigt som det som utspelar sig på skärmen, och är du öppen för just den typen av känslotortyr så finns här mycket att se och upptäcka. För du är, precis som allt i denna spelvärld, en del i ett större maskineri och det handlar således mer om att hålla dig undan, hålla dig vid liv och ta dig vidare på det sättet. Visst, det finns varelser som kan skada dig men oftast finns det inget omedelbart incitament för att du ska bege dig in i strid med dessa för att ta dig fram - snarare tvärtom. Designen bidrar sedan såklart mycket till den besynnerliga känslan som grabbar tag i en, och jag kan ärligt säga att jag inte upplevt något som är precis som Scorn. Du måste som exempel manövrera flertalet olika maskiner under resans gång, men då allt känns så surrealistisk och märkligt är det verkligen som om man befinner sig i en alternativ verklighet där man blint drar i spakar och reglage för att långsamt pussla ihop en mer sammanhängande världsbild så man kan ta sig lite längre fram, och lite närmare sitt slutmål. Jag vet liksom inte hur många gånger jag har bara stannat upp i ren förundrad över vad det är jag egentligen tittat på, och utvecklarna har onekligen lyckats skapa en unik och egendomlig värld där inget känns vare sig självklart eller bestående. Jag tycker helt enkelt inte om att vara rädd, och jag har svårt att tvinga mig själv att uppleva den typen av känslor när jag inte måste.