Triangle of sadness

Triangle of sadness” av Ruben Östlund har bland annat Woody Harrelson, Henrik Dorsin och Carolina Gynning på rollistan.

Det är mer lyckat än i den självbelåtna peka finger-filmen ”The square” och hur som helst måste man inte ta ”Triangle of sadness” på sociologiskt allvar för att tycka att det är bra fars. Det finns antydningar om att ”Triangle of sadness” handlar om den yttersta tiden, med sin inzoomning på ett ohållbart elitliv. Om rutan i ”The square”, det vill säga konstverket i filmen (och verkligheten) inbjuder till andra beteenden, representerar ön i ”Triangle of sadness” också nya alternativ. ”Triangle of sadness” har inte en lika tydlig huvudperson som ”The square”, men följer Carl från första till sista scenen och han är väl det närmaste filmen kommer en vanlig snubbe. Det finns en uppsluppen grovkornighet, en förkärlek för ett gott garv, som är inbjudande. Men att det rika folket slukar ostron som om det inte fanns någon morgondag är givetvis ett stort misstag. Servicepersonalen gör allt för att vara till lags och hoppas på en fet dricks, medan städpersonalen får nöja sig med att sänka blicken och skrubba på. Precis som i ”The square” etableras en experimentzon i den geometriskt betecknade uppföljaren. Harris Dickinson spelar denna unga men på gränsen till överåriga modell som har ett hack i karriären och en rynka mellan ögonbrynen. För helt uppenbart är det ett passande upplägg för någon som njuter av att göra fint och sedan rycka undan bordsduken. Det är filmer med generöst utrymme men tydliga ramar, där regissören pressar in sina försöksobjekt i ett hörn för att se vad som händer. En Ruben Östlund-film är en händelse.