Kristina Lugn

Snart når boken med Kristina Lugns efterlämnade dikter offentligheten. Martina Montelius berättar om dem – och om poeten som var hennes mamma.

”Elak” kan jag hålla med om, men ”ondska” är faktiskt ett för stort ord, och det vet du också. Hon visste inte att hon dog. Det var en gång en människa som jag hade bruksanvisningen till. Jag kunde följa i realtid hur interaktionerna såg ut; hur hon ville berätta en anekdot, men inte bara det – anekdoten var en manifestation av den hon ville att alla skulle tro att hon var. Kristinas tragedi var att hon trodde att alla andra hade det hon så förtvivlat längtade efter: villkorslös kärlek. Jag har så mycket att göra. Hur det var när hon dog? Eftersom jag ändå lider av sömnbrist var det jag som hade nattpassen. Om någon avbröt, invände att det som berättades inte var sant, försökte komma med ett annat perspektiv, blev det mycket dålig stämning. Det var inte jag som valde ut dikterna till samlingen. Sanningen är att jag bara inte kommit ur min grundligt inrepeterade roll, trots att jag själv snart är på dösidan. Om jag varit lagd åt det hållet hade jag trott att det spökade.