Bob Dylan

2022 - 9 - 27

Post cover
Image courtesy of "Svenska Dagbladet"

Erika Hallhagen: Dylans mobil-antipati är motsägelsefull (Svenska Dagbladet)

KRÖNIKA. Bob Dylans antipati för mobiler tvingar oss konsertbesökare att stoppa telefonerna i låsbara påsar för att njuta av stunden.

Det blir oerhört dyrt, och jag gör misstaget att gå tillbaka för att hitta billigare bara för att hamna på rad 11 i stället för 2 och till samma pris, medan räkneverket tickar. En klocka räknar ner samtidigt som jag knappar in ”4 biljetter” på så bra platser som möjligt. Stresspåslaget är enormt – jag har blivit medlem i Live Nation, annars kan man inte köpa ”exklusiva” förköpsbiljetter, och vid givet klockslag trycker jag på ”köp biljetter” och slussas in i det digitala väntrummet.

Post cover
Image courtesy of "Aftonbladet"

Bob Dylan passar inte i en halvtom jättearena (Aftonbladet)

KONSERT Det låga ljudet, framförandet och musiken. Inget av det passar en halvtom jätteboll. Markus Larsson recenserar B.

Bandet tittar oroligt på varandra innan Dylan vinkar avvärjande med handen och väser: Nyckellåten ”Key West (philosopher pirate)” får en annan melodi och mer rullande karaktär än på skiva. Det är helt i linje med Dylans gärning. Bandet tittar mer på Bob än på sina instrument. Publiken måste stoppa ner sina mobiltelefoner i en tygficka som sedan förseglas. Bäst: ”To be alone with you”, ”Key West (philosopher pirate) och ”Every grain of sand”.

Post cover
Image courtesy of "Expressen"

81-årige Dylan kan fortfarande överraska (Expressen)

Vi har inte direkt att göra med en spektakulär show med laserljus och explosioner. Scenen är svagt upplyst och inramad med enorma draperier. I dunklet finns ett ...

Och hur han i avslutande klassikern ”Every grain of sand” plötsligt tar upp munspelet för första och sista gången under kvällen. En 81-åring som fortfarande överraskar ställer sig upp och tittar på sin publik innan allt släcks ner. När han väl sätter sig ner är det en indikation på att det kommer ett ”solo”. Med några toner kan han styra om och förvränga allt. I ”My own version of you” blir stämningen närmast hypnotisk, i ”Black Rider” närmar sig Dylan och bandet Tom Waits ljudbild (och då inte bara för låttiteln). Dels befinner vi oss i en halvfull glob som inte alls passar in för Dylans tidlösa och ofta våldsamma blues-berättelser.

Explore the last week