Carina Rydberg

Floskler och förstelnade anekdoter skymmer intressanta iakttagelser av livet som författare och dotter, skriver Malin Krutmeijer om självbiografiska ”Vitt ...

Det här ingår i Digital Visa vad som ingår i Digital 8 kri veckan i 8 veckor

16 år har gått sedan Carina Rydberg gav ut sin senaste roman. Nu är hon tillbaka med en barn- och ungdomsskildring…

Jag har alltid uppskattat den brutala ärlighet som finns i Carina Rydbergs författarskap. Därefter tillsvidare 119 kr/månad. Kristian: Jag visste att det var länge sedan som Carina Rydberg gav ut någonting nytt, men jag hajade ändå till när jag såg att det var så tidigt som 2006 som “Den som vässar vargars tänder” gavs ut.

Med ”Vitt slödder” har Carina Rydberg åter skrivit en självbiografisk roman, ett kvarts sekel efter skandalen runt nyckelromanen ”Den högsta kasten”.

Hon älskar att dricka och hon älskar att skriva. För att hon framstår som så besvärlig och oförutsägbar och att allt detta skav mot tillvarons kanter berättas så rakt och rått, just så här kan en människa vara. ”Jag måste ha gått hem ensam och det måste ha varit en underbar sommarnatt; en sådan där juninatt som alltid är underbar, eller åtminstone borde vara det. Som när en tonårig Carina vacklar hem från en fyllefest i försommarnatten: I den tidiga sexualiteten fantiserar hon och vännen fram en erotisk värld långt innan de är redo för den på riktigt. Först i barndomslandet i Stockholmsförorten med två olyckliga och lite halvhjärtat engagerade föräldrar, i den ände av förorten där de utan resurser bodde,”det vita slöddret”.

Det är sexton år sedan Carina Rydberg släppte en bok. Den som vässar vargens tänder kom ut 2006 och innebar en återgång.

I själva verket är det svårt att skriva uppriktigt om sig själv och andra, åtminstone att göra det bra. Likaså hennes eget fall ner i Prozac, depressioner och vin: ”Inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd.” Det är för den tonen man läser Rydberg. Lite senare, under vistelsen i USA: ”Det var den där majsen som bara växte i södern och som odlades där.” Nu är jag ingen expert på växtlighet, men eftersom den bara växte där förutsätter jag att den också odlades där. Som om det bara rörde sig om renskrivna dagböcker. Efter ett tag börjar jag tolka dem som ett uttryck för den oförsonliga inställning som Rydberg alltid haft – det blev som det blev och detta är vad som fastnade. Det är ovärdigt en återkomst av ett betydande författarskap. Därmed inte sagt att det inte finns stunder av briljans. Att tro att Bowies Life on Mars handlar om en själv är inte ”storhetsvansinne” – det är en nästan obligatorisk del av puberteten, något miljontals ungdomar har känt och fortsätter känna. Men om man tillåts vara så pass svepande: barndomar är ganska lika varandra, till och med oberoende av tid och klass. Vitt slödder är i sin tur en återgång till det självbiografiska, en biografi med ett par tydliga kärnämnen. Boken är kort och hoppar i tid, även om det finns en övergripande båge från barndom till nutid. Det är sexton år sedan Carina Rydberg släppte en bok.

Carina Rydbergs självbiografiska roman "Den högsta kasten", från 1997, kallades en skandalbok och blev omdebatterad för att den återgav kända personer ...

”Det vita slöddret krossar annat vitt slödder” skriver hon, och slutsatsen är att vi alla i någon mån omfattas av det här begreppet. Livssorgen, över hur det blev och hur det inte blev, den passar inte i offentligheten. ”Sorgen är det människan döljer mest av allt” läser jag i Carina Rydbergs nya bok.