Dogge Doggelito

I en tid när det ställs krav på att bannlysa svensk rap har Dogge Doggelito blivit en främmande fågel. Själv lyckades ha.

Vi är där för att hämta en mikrofon han snott med sig från en förarhytt i tunnelbanan på 80-talet. De presenterar sig som ”Erik” och ”Linus”. Kanske heter de så. Namnet på deras crew är i alla fall topphemligt. När vi var små och sjöng ”Snubben” trodde folk att vi bara ljög och hittade på. Idag skulle ingen säga att i hittade på. Det är så vårt samhälle ser ut, tyvärr. – Jag blev så lycklig att jag grät. Jag stod i en affär och fingrade på en tröja när jag fick veta. Eller så har han bjudit in sig själv. Det är lite oklart. Men vi var så små och skivorna så stora, så vi såg ut helt fyrkantiga, som Svampbob, när vi stoppat på oss dem. Men först måste vi stanna på ett Forex-kontor. Dogge måste skicka 10 000 spänn till någon i Florida. Det har med hans nästa platta att göra. Han ska rappa med alla som inspirerat honom. Den har funnits med sen början. Det var väl Ice Cube som sa det först: rappare är bara reportrar. Det var en chock för alla som förknippat honom med folkhemsvurmande, Palme-romantik och Mona Sahlin-kramande. Jag har inget med polacker eller irakier eller att göra, men jag kan bo där. Hela världen kan bo tillsammans, men det finns ett folkslag som flyttar ut! I år kommer två (som han har koll på). Rapalbumet ”Svartskallar på rymmen” och ett album med visor som helt logiskt inleds med att Bengt Magnusson från TV4-nyheterna rapporterar att Dogge firar 40 år som artist. Han har lovat Gud att om han får priset skulle han köpa ett hus i Puerto Rico som ska heta ”Casa Cornelis”. Rapens ursprung finns i Karibien, menar han.