Camilla Thulin

I dag fyller Johan Rabaeus 75 år. Nu öppnar skådespelaren upp om åldrandet, artrosoperationen och valet att inte skaffa barn. – Vi har livskvalitet på andra ...

– Jag brukar säga att det är det senaste som jag har gjort. Jag tänker att det skulle passa mig. Men det är fantastiskt att vi har lyckats hålla ihop så länge. Det där är fortfarande en sorg och ett sår som blöder. Men det var en nödvändighet för mig att vi tog avstånd från varandra under ett antal år. Sedan försonades vi på äldre dagar. – Vi har ju passerat det stadiet då det var aktuellt med ungar. Det känns tokigt att måla upp det som att det skulle vara massa problem med barn. Jag hoppade av och hamnade i en teatergrupp i Eskilstuna. Efter en tid ringde jag hem och berättade att jag spelade barnteater där. Då blev det ett jävla liv. Men när jag blir neurotisk tänker jag att det här är det första tecknet på att ättestupan närmar sig. – Ja, det blev en jävligt bra beskrivning av det där. Däremot utsattes aldrig jag för den där pennalismen som Guillou beskriver. Då var också alla stora skådespelare i centrum, men nu är det regissörer och rollbesättare som har tagit makten över teatern. Men det skiter jag i. Jag är fortfarande bitter och sedan dess har jag haft problem.