Stray

Majsan har fått känna på hur det är att ha nio liv, hosta hårbollar och leva på en diet baserad på grädde och möss i det nya äventyrsspelet Stray.

Det är ett lättsamt spel med mycket att undersöka och för en som jag som älskar att vända ut och in på spel ger det mig mycket att dammsuga efter när jag likt blodhunden från en av Disneys gamla filmdängor som jag inte minns namnet på sniffar upp dolda hemligheter och minnen. Men då ska tilläggas att jag verkligen har traskat runt och undersökt som den mänskliga dammsugare jag är och att jag i en av dom timmarna lät min kissemiss sova djupt medans jag tog hand om tvätten här hemma och lagade middag IRL. Och eftersom jag vet att det finns en trophy som kan vinnas om du spelar igenom spelet under två timmar så går det antagligen att springa igenom om man skulle vilja det vilket jag aldrig förstått tjusningen i. Jag gillar att bli positivt överraskad och detta spel gjorde mig verkligen överraskad på bästa möjliga sätt. Det lilla franska teamet BlueTwelve Studio som utvecklat detta har övertygat mig nu att katter kan vara något helt annat än bara klösmaskiner på mina knän, någon som puttar ner mina växter från fönsterbrädet och som bara ligger och degar och lapar sol. Spelet har egentligen bara två olika fiender och det är Zurks och Sentinels. Zurks påminner sjukt mycket om Headcrabs från Half-Life till utseendet och de äter allt i sin väg. De är snabba som få och rusar i samlad trupp med ett enda mål och det är att förvandla vår älskade rödpälsiga Allan till ett skrovmål värdigt ett namn på Sibylla-menyn. I början av spelet finns dock bara en taktik emot denna fiende och det är att rusa för sitt liv. Stray har en mysig atmosfär och ögonen blöder absolut inte av grafiken och jag har faktiskt riktigt roligt de få timmar spelet varar och jag hade svårt att stäng av vilket resulterade att jag dagen efter fick utstå bakfyllekommentarer från min omgivning vilket jag tog utan att säga emot. I de bortglömda gamla städerna lever nämligen robotar som är lika bortglömda och dammiga som städerna de lever i. När vi kvicknar till efter fallet upptäcker jag att jag är helt ensam och att jag blivit separerad från min älskade kattfamilj och inte nog med det, jag befinner mig under jorden på en helt ny plats utan en synlig väg att ta mig härifrån. Och det är trots allt en av de stora premisserna i spelet, att ta sig upp till den värld du kom ifrån. Men självklart är inte spelet bara fyllt med fiender, vi stöter på invånarna i städerna och de är lite annorlunda vad vi är vana vid. Vid slutet av denna regnbåge hittar du till slut vad som kommer bli din trogna följeslagare genom spelet, en liten drönare under namnet B12 som för tankarna till Leias lilla rödvita droid i Obi-Wan. Precis som du är i behov av hjälp är även B12 i stort behov av en hjälpande hand då han förlorat minnet och som de två vilsna själar ni är beslutar ni er att slå er samman för att lösa era problem. Att hitta en väg ut och att hitta och låsa upp B12 minnen vilket när man ser tillbaka på det hela blir ett äventyr ingen av dom kommer att glömma i första taget. Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon vidare kattmänniska. Missförstå mig rätt, jag älskar katter men de får mina ögon att klia, näsan att rinna som en brandslang och nysa som jag fått ett anfall på repeat. Någon är i nöd och vårt första uppdrag är att hitta denna någon vilket inte är så svårt eftersom denna okända person verkar fått tips från självaste Joyce från Stranger Things för varje gång du jamar lyser vägen upp med blinkande glödlampor och övervakningskameror som går bananaz.