Ulf Lundell

Ulf Lundell har förmågan att göra publiken på Skansen kär och galen igen. Martina Montelius tycker att det är skönt att något kan få vara som vanligt.

Han säger att han alltid känner sig som om han är på en finlandsbåt när han spelar den låten, och att han egentligen inte är så förtjust i den längre. Sedan refrängen en gång till och ännu mer lycka. Jag märker att låtarna flyter ihop för mig medan luften gradvis blir kallare och Lundell mer pratglad, trots att rösten sviktar (”Jag tror att jag har fått coviden, skojar han). Han drar en story om att han inte vill vara på Österlen i augusti, för då kommer alla tyskar, schweizare och belgare med sina förbannade, 22 meter långa husbilar, som de ställer var fan de behagar. Jag har alltid grunnat på det där – det är ett klassiskt manér som påminner om vargar som luktar på varandra och konstaterar att de hör till samma flock. När Lundell kör extranumret ”Gott att leva” tänker jag att jag vill att han ska vara precis sådan som han är. Mulen och butter i sina dagböcker, men också glad i vackra kvinnor och snåriga, inte överdrivet underhållande anekdoter. När vi går nedför slänten mot utgången räknar jag till tre män som kissar i gräset. Det älskande paret är först hjärtliga mot honom, men tröttnar när han ramlar in i dem för tredje gången. Jag märker att jag känner mig trygg, som i ett köpcentrum. Med jämna mellanrum går Ulf Lundell och ställer sig mittemot Janne Bark, och så spelar de tillsammans, så som det ska vara på rockkonserter. Många har hörapparat, en äldre dam har färgat luggen cerise, en kvinna griper tag i mig och säger att jag är så bra i tv. Vi får komma som vi är, och Ulf är vår vanliga mamma som älskar oss på sitt eget kärva sätt, fast vi bär så många sorger. Framför dem står en man vars fru dragit sig undan honom i folkhavet, eftersom han är pruttfull. Jag menar det inte som något negativt. Framför mig står ett par, något äldre än jag, håller om varandra, skrattar lyckligt och är kära och galna igen.