Pippi på Cirkus

Pippi-litteraturen har blivit film, teater, balett och musik så många gånger att till och med SVT:s mest klassiska filmatisering börjar blekna i fjärran. Senast ...

Tramsiga dresserade pudlar i pastellfärger eller stiliga svartvita hästar ramar in med sina flygande nummer – men alla är inte lika bra på att sjunga som mångkunniga Ida Breimo. Lite cirkuspoesi glimmar från Benny Anderssons ”Cirkus Finemang”, men få sånger sticker ut och eller tar tag. Smarta transponeringar har gjorts: starke Adolf bryter inte på invandrad tyska utan han är dalmas (Axel Ahl), något trögtänkt men mycket stark. Tilde Björfors, nycirkusens svenska drottning och konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör, har en särskild känsla för cirkusens miljö, människor och stämning. Genom att låta en godhjärtad och rejäl Pippi, Ida Breimo, vänligt vägra acceptera givna regler som cirkuspublik, har styckets kreatörer från första stund snillrikt öppnat för livet sett som generös, brokig och bullrig underhållning, med tydlig betoning av individens rätt att hävda sin särart. Visserligen får man vänta ganska länge innan Pippi börjar tänka tillsammans med sin döda mamma (i sången ”Bortom sol och måne” från Björn och Benny och Kristina Lugns ”Hjälp sökes”), men bättre sent än aldrig. Men ”Pippi på Cirkus” går rakt motsatt väg och gör allt stort och större. Gärna det med, det enda jag begär är att det i en Pippi-tolkning finns en stilla punkt någonstans, den allvarsamt eftertänksamma sida som är Pippis. Och det gör det!