Myanmar

DEL 1: Magda Gad smugglas in i Myanmar och lever gömd i djungeln. Snart går militären till attack. Här är hennes dagbok från kriget världen inte får se.

Jag vill leva fredligt och lyckligt och jag vill att min dotter ska få leva i frihet. – Jag vill ha en protes så fort som möjligt och om jag får en vill jag tillbaka till slagfältet. Jag vill få bort regimen. 22-åriga Shar Phaw Htoo, som har en djungelhatt över håret och greppar en gevärskolv med sina cykelhandskar, kommer från en annan by och är här för att hon vill lära sig om försvar. Inte en enda gång tänker jag på att jag ska in i ett krig och inte kan ta med någon skyddsutrustning. Det går aldrig att klä av sig utan jag får sköta hygienen med klädesplagg på. Dagtid är det för varmt med över trettio grader och kvällstid är det för kallt med ner till noll grader. Första natten går det inte för att det är flygbombningar, något som förvånar mig och fyller mig med ännu en nivå av allvar. Det är verkligheten i Myanmar och det är den jag har i uppdrag att vittna om. Kallsvettig lutar jag mig över den svarta ryggsäcken, går igenom innehållet och kontrollerar vikten med en handvåg. Det här är ett repetitivt beteende som jag håller på med för att lugna mig själv. I en rissäck samlar de handgranater som de också gör själva. De är mindre än en handflata, virade i färgglad tejp och ser ut som leksaker. Den här gången har jag drömt att jag måste stå och sjunga på ett podium i ett silverfodral inför en asiatisk klubbpublik och gör jag inte ett bra uppträdande får jag inte komma in i Myanmar. Jag kan inte sjunga och har skrikit i panik. Jag fick en burköl till frukost och nu i kvällningen sträcker en man fram en flaska Hong Thong som han har halsat ur. I verkligheten har jag behövt genomgå ett test för att godkännas av de som ska ta in mig i landet.