Robert Plant

2022 - 7 - 6

Post cover
Image courtesy of "Aftonbladet"

Kuslig och ödesmättad voodoo (Aftonbladet)

KONSERT Att få se duon är inte bara en sällsynt ynnest. Deras version av folk, blues och primitiv rock är ofta i en klas.

Men när Plant och Krauss tolkar americana från förr och ett relativt aktuellt nu känns det som att de uppfinner en egen genre. Plant och Krauss skapar en liknande mystik som står utanför sin tid. Spåren till det som senare blev ”Raising sand” finns redan på hennes tidiga album, precis som det är grunden till allt som Robert Plant har gjort sedan han sjöng i Led Zeppelin. Den är långt ifrån ensam i kväll, men i vissa stunder känns det som att Plant och Krauss har ännu mer i sig, att det trots allt inte är deras mest förtätade och bästa kväll. Endast tre artister, däribland Beyoncé och Quincy Jones, har vunnit fler Grammys än hennes 27 stycken. Alison Krauss ersätter till exempel Sandy Denny och ger hennes partier en mer framträdande plats och kraft i ”The battle of Evermore”. Men det är ”When the levee breaks”, bluescovern som avslutar albumet ”IV”, som tar över helt och hållet.

Post cover
Image courtesy of "Dagens Nyheter"

Alison Krauss och Robert Plant skapar musikmagi på Dalhalla (Dagens Nyheter)

Det är en musikmagisk kväll. För hur mycket Krauss och Plants projekt än har hyllats blir storheten helt tydlig bara live. DN:s Magnus Säll var där.

De gör Betty Harris soullåt ”Trouble with my lover”, Bert Jansch folksång ”It don’t bother me”, Calexicos fina ”Quattro (world drifts in)”, New Orleans-rockaren ”Fortune teller”. För att tillfredsställa de gamla hårdrocksfansen spelar de dessutom Led Zeppelins ”Rock and roll”, ”The battle of Evermore” och ”When the levee breaks”. Även de får en helt ny skepnad, den sistnämnda återförs till det folkmusikaliska ursprung som den en gång växte fram ur. Det tog 14 år för dem att få ihop en uppföljare och ”Raise the roof”, som kom i höstas, är om möjligt ännu skarpare. Men det är först när man har ynnesten att få uppleva musiken från en scen som hela vidden av det här projektet visar sig. Men inget i dem känns som ”historia”, de skildrar allmänmänskliga tillstånd. Eller från 00-talet – men låter då som om de har 100 år på nacken. Och inte, som faktiskt är fallet, ett nedlagt kalkbrott i norra Dalarna. Sångerna de spelar är bland annat från 60-talet eller 30-talet.

Explore the last week