Längd: Två timmar. Bäst: Klassikerna. ”Corduroy”, ”Even flow”, ”Alive” och Neil Youngs låt om att fortsätta att rocka i en fri värld. Sämst: ”Dance of the ...
Och där andra artister låser sina setlistor och inte förändrar dem en centimeter är Pearl Jam nästan värre än Bruce Springsteen. De kan, från kväll till kväll, i princip slänga ut ett helt set och ersätta det med ett annat. ”Dance of the clairvoyants” är ett tydligt bevis för att Pearl Jam inte ska syssla med funkig rockdisco. Någonstans vet alla som har följt bandet att de alltid får höra och se något som inte går att kopiera. Och ”Superblood wolfmoon” lever inte direkt upp till sitt namn, tvärtom. Och ta inget för givet.” De tar inget för givet. Det finns en anledning att gruppens liverykte aldrig har fungerat som fonder eller bostadsrätter: Det lär ha stått några stycken på Gärdet i kväll. Vägen dit går att diskutera. Det spelar ingen roll om Pearl Jam inte hörs eller uppmärksammas någon annanstans än i sina egna kanaler, varje gång de dyker upp på en festival eller på en arena i eget namn är området eller lokalen fullsmockad. Precis som Radiohead, för att nämna ett annat och passande exempel från 90-talet, bestämde Pearl Jam snabbt för att gå en annan och besvärligare väg efter sitt genombrott. Bäst: Klassikerna. ”Corduroy”, ”Even flow”, ”Alive” och Neil Youngs låt om att fortsätta att rocka i en fri värld. Sämst: ”Dance of the clairvoyants” och att de inte spelar ”State of love and trust”. Fråga: Hur många tamburiner kastar Eddie Vedder ut till publiken under en turné? Reser de runt i en egen lastbil?
Den tjugofemåriga nya zeeländskan Lorde får varje ton att kännas som en naturlig beståndsdel av samma varma berättelse på Lollapalooza i Stockholm,
Med samma tunga, jordiga ton och täta gitarrmattor som de hållit fast vid i mer än trettio år gör de ingen som kommit hit enkom för deras skull besviken. En mer rättvisande bild av ett komplext och begåvat artisteri får man istället när Lorde intar samma scen. Lordes framåtblickande, ljusa stämningar hade bundit ihop helgens laddning med måndagens blekhet på ett mer försonande sätt. Hon, inte Pearl Jam, borde ha fått stå för finalen. Där dyker snart Eddie Vedder upp, och förtjusningen han möter gör tydligt att hans Pearl Jam ännu mäktar med att vara dragplåster på festival. Dundrande bas och distade gitarrer dränker de flesta av skivans subtiliteter. Visst kämpar Sweden Rock fortfarande på. Men i övrigt är dåtidens jättearrangemang på små orter, med otrygga campingområden och lunch på medhavd burkravioli ett minne blott.