LOLLAPALOOZA En helt självklar stjärna med en show lika minimalistiskt elegant som låtarna. Lordes organiska pop låter s.
Framför allt levererar hon ett rakt igenom coolt set som med all önskvärd tydlighet förklarar varför hon är en av de mest begåvade och karismatiska vi har just nu. Ett gäng helt vanliga fåglar som svävar förbi beskriver den uppspelta stjärnan som ”a crazy bird situation”. En hög trappa i naturfärgat trä vilar på ett stort, roterande vitt hjul och utgör ihop med en cirkelformad skärm hela scendekoren.
Den tjugofemåriga nya zeeländskan Lorde får varje ton att kännas som en naturlig beståndsdel av samma varma berättelse på Lollapalooza i Stockholm,
Med samma tunga, jordiga ton och täta gitarrmattor som de hållit fast vid i mer än trettio år gör de ingen som kommit hit enkom för deras skull besviken. En mer rättvisande bild av ett komplext och begåvat artisteri får man istället när Lorde intar samma scen. Lordes framåtblickande, ljusa stämningar hade bundit ihop helgens laddning med måndagens blekhet på ett mer försonande sätt. Hon, inte Pearl Jam, borde ha fått stå för finalen. Där dyker snart Eddie Vedder upp, och förtjusningen han möter gör tydligt att hans Pearl Jam ännu mäktar med att vara dragplåster på festival. Dundrande bas och distade gitarrer dränker de flesta av skivans subtiliteter. Visst kämpar Sweden Rock fortfarande på. Men i övrigt är dåtidens jättearrangemang på små orter, med otrygga campingområden och lunch på medhavd burkravioli ett minne blott.