KONSERT I sina tjusigaste stunder matchar Dua Lipas längtande popmusik den skifferblå himlen ovanför Gröna Lund. I sina.
En popmusik som matchar den skifferblå himlen ovanför. Som scenartist är Dua Lipa ett nöjesfält av pop. Man blir sällan riktigt besviken – sällan heller riktigt berörd. Som tur är finns ändå glädjeämnen. I ”Cool” hittar Dua Lipa hem i en fluffigt sval popmusik som matchar hennes person. Den flygande plattformen saknas, men den jättestora uppblåsbara hummern hälsar ändå på. I ”We’re good” kämpar den sig upp, med två scenarbetares hjälp. Eller faktum är att den snopet får dansa i kulissen. Dua Lipa, i klänning och vita sneakers, har någonting brittiskt jordnära över sig jämfört med sina amerikanska motsvarigheter. Längd: En och en halv timme.
Tyvärr skymmer rullskridskoåkare, konfetti, ballonger och en uppblåst juckande jättehummer sikten för vem Dua Lipa egentligen är, skriver Sara Martinsson.
Synd, eftersom rullskridskoåkare, konfetti, ballonger och en uppblåst jättehummer som juckar mot scenkanten faktiskt skymmer sikten för vem hon egentligen är. I brist på sådana fick i stället låtar som ”Physical”, ”Levitating” och ”Don’t start now” hitta andra rum. Musiken lutar tungt mot ett digert bibliotek av referenser, alla i samklang med dagens topplistors förtjusning vid 1980- och 90-talens färgstarka stilval.