My Chemical Romance

My Chemical Romance får publiken att skratta, gråta och skrika sig hesa. KULTs Paul Dakwar recenserar spelningen på Gröna Lund.

Sången dränks ofta i basen, men ändå är det nog ingen som inte är med i svängarna – mycket tack vare frontmannen Gerard Way. Sångaren (som även är serietidningsförfattaren till Umbrella Academy) har en förmåga att engagera publiken och samtidigt ha fötterna på jorden. Hoppet som många hållit fast vid med hjälp av My Chemical Romance och deras musik. De är ett fenomen. Gröna Lunds ståplatser ger kapaciteten till stort utrymme, men gör det svårt för dem som inte är benådade med långa ben att se lika bra. När Welcome to the Black Parade från albumet The Black Parade äntligen spelas skriker sig folk hesa i refrängen: “We´ll carry on, we´ll carry on / And though you’re dead and gone believe me / Your memory will carry on, we’ll carry on” och det är tydligt att de menar varje ord. Det här är inte vilken rockkonsert som helst, och publikens omtanke till varandra poängterades inte bara av presentatören innan konserten, utan också av Gerard Way. 13 000 freaks föregår med gott exempel. My Chemical Romance är inte bara ett band. Konserten inleds med den nysläppta singeln The Foundations of Decay, som med publikens allsång kan misstas för en gammal hit. Det har gått nästan 15 år sedan de senast spelade i Sverige, och när emo-erans kronprinsar möter den svenska publiken är luften elektrisk. Det är ett konstant drag, trots att det ibland är svårt att se bandet. Konserten börjar inte förrän 20:00, men det är redan fullsmockat. Det var ett konceptalbum, som i kontrast med den samtida emo-rockens gnäll om obesvarad kärlek, istället hade ett genomgående tema om mortalitet.