Sigge Eklund

Varje fredag i tio års tid har vi kunnat ta helg genom att lyssna på ”Alex och Sigge”. Joel Halldorf hittar i podcasten en fast punkt i den flytande ...

Det visar att det blivit en genre som det går att försörja sig på. Det är mer än vad man kan säga om äldre uttryck som romaner, poesi och kulturkritik. Man kan tycka vad man vill om deras åsikter eller personligheter, men den som avfärdar kvalitén på ”Alex och Sigge” liknar dem som kritiserade Luther för att han skrev på tyska, Gustave Flaubert för hans romaner eller Charles Dickens för att han författade följetonger. Det visar att man inte förstått genren. Kvalitet kräver att man förstår sin genre, och det gör Eklund och Schulman bättre än de flesta. Genom lurarna hör vi när Alex blir obekväm, Sigge kränkt och när det kamratliga gnabbandet övergår i verklig tävlan. Få genrer har förmågan att skapa en så stark autenticitet som podcasten, och här har ”Alex och Sigge” varit en föregångare. Det sociala samspelet mellan Schulman och Eklund är en av ”Alex och Sigges” stora behållningar. De utmanar varandra och ger medhåll, och petar på varandras egon tillräckligt ofta för att vi ska lära känna deras svagheter. Insikten om att intimitet är genrens essens har också gjort ”Alex och Sigge” till den ekonomiskt mest lönsamma podden. Visst hjälper det att de förbereder sig mer än de flesta och att Eklund betraktar klippning som en konstform. Att de ändå gör det ger känslan av att relationen till lyssnarna är viktigast av allt för dem. För när Schulman och Eklund skapar konflikter riskerar de att få fiender och förlora uppdrag. Till exempel när de har gått hårt åt olika kändisar, som i det kontroversiella avsnittet ”Livsfiender” från 2013, då bland andra Hans Alfredsson och Henrik Schyffert hamnade i skottgluggen. Det beror på att kritiker och kultursidor inte förstår genren. Och när en effektivare tryckning gjorde böckerna billigare banade det väg för den moderna romanen.