Whitesnake

ALBUM I början är det så trist att jag hellre skulle vilja vara hemma och vika tvätt. Men Whitesnakes farvälspelning i G.

Dessutom görs ändå en hel del för att maskera sångarens svårigheter. Under särskilt utmanande partier – såsom tonartshöjningarna i ”Crying in the rain” – verkar ljudet från mikronen sänkas eller helt stängas av. (Först vid ”Fool for your loving”, ungefär halvvägs in i spelningen, vaknar alla inblandade till liv.) Själen blir piskad både gul och blå. Och de stackars trumskinnen borde anmäla Tommy Aldridge för misshandel. Från inledande ”Bad boys” och några låtar framåt gör varken bandet eller publiken särskilt mycket väsen av sig. Samtidigt blev bandets pilska soulådra och kärlekskranka powerballader soundtracket till en hel generation ungdomars sexuella uppvaknande. Fråga: När ska någon se över ljudet i Partille Arena? Jag blir alltid besviken.