Duran Duran

KONSERT När Duran Duran släpper ut sin saxofon över Sollidenscenen är det ganska mysigt att få befinna sig i 1982 igen,

41 år efter debuten har Duran Duran funnit sig i rollen som nostalgiakt. När ”Girls on film” går över i Calvin Harris ”Acceptable in the 80’s” blir det en varm glimt i ögat. Duran Duran har givetvis ingenting med samtiden att göra. Det är också hela poängen med konserten. Ett litet tal om covid, Ukraina och skolskjutningar är egentligen det enda som påminner om den dystra samtiden. På ytan må i synnerhet Le Bon se ut som sinnebilden av en ålderskris i neongrön jacka och silverbyxor, men vad tusan, som popstjärna från 80-talet har man väl ändå någon form av evigt modemässigt frikort? På 90-talet fick gruppen ny vind i seglen med megahiten ”Ordinary world”. De senaste två decennierna har präglats av stilbyten, måttliga framgångar och priser för gamla meriter. Duran Durans tidiga videor är en lika essentiell som smått parodisk stilstudie i 80-talets eskapistiska popestetik.