Abba London

Abbas sånger har varit ”the soundtrack of our lives”. Jonas Gardell såg premiären av ”Abba voyage” i London där de skygga stjärnorna nu går in i evigheten.

Som om de egentligen fortfarande var de där småbarnsföräldrarna i radhusen i Vallentuna. Tjejerna när det begav sig dansade synkroniserat på 70-talsvis, svängde fram och tillbaka som dansbandssångerskor eller också vände de sig mot varandra och från varandra i nåt som måste varit en hemmasnickrad koreografi. När jag var liten fanns på Gröna Lund en attraktion där en kvinna som hittats i djungeln förvandlades till en gorilla. Det hade de löst så att Margareta Byström, iförd kroppsstrumpa, sprang runt, runt på stora scenen och ropade: ”Jag flyger! I den tidiga kyrkan fördes en diskussion om vilken ålder den återfödda kroppen skulle ha i himlen. Man kan ha olika åsikter om det där med att Abba var ett registrerat varumärke. Själv älskade jag det. I min klass var det jag och tre kompisar som mimade. Jag minns en föreställning av ”Mästaren och Margarita” på Dramaten för evigheter sedan då Margareta Byström skulle flyga naken. Från och med lp:n ”Arrival” användes dessutom alltid samma grafik och layout på omslagen. Tillsammans med teknikern Michael B. Tretow arbetade de fram en ljudbild där sången inte stod ut som tidsidealet föreskrev, utan sångstämmorna var relativt lågt mixade i förhållande till musiken. (Det gjordes också försök att skapa en Andy Warhol-robot.) Somliga försökte nog kämpa emot, men det är ett ofrånkomligt faktum att vi som mimade på Roliga timmen hade rätt: snart sagt varenda låt har blivit klassiker.