Per Gunnar Evander

Evander var främst av allt en distinkt stilist med sinne för såväl knastertorrt underskruvad kanslisvenska som ömsinta personporträtt, en sensibel lyssnare och ...

Men det var knappast folkhemmets baksida han egentligen ville skildra, utan snarare hela tillvarons. Efter debuten med de senmodernistiska novellerna i ”Tjocka släkten” 1965, uppenbart influerad av förebilder som Dagerman och Kafka, drev han frenetiskt sitt skrivande vidare mot nya gränslinjer. Och över dem. IN MEMORIAM. Och så är även Per Gunnar Evander borta.

Per Gunnar Evanders korthuggna språk har liknats vid Ernest Hemingways. Bilden togs vid författarens besök i Norrköping hösten 2004. Foto: Pentti Mikkola ...

Att han hade ett förflutet som dramatiker märks om inte annat i dialogen och hur han hanterade den. Man får heller aldrig glömma att han dessutom var en rolig författare. Hans underfundiga och mycket svarta humor får mig att tänka på Kafka och Beckett. Evanders texter inger också alltid hopp, trots all sorg och trots all bitterhet. Att jag är bibliotekarie och att jag ägnat mycket tid åt spansk och latinamerikansk litteratur stämmer ju väldigt bra men däremot inte att jag varit rallyförare i min ungdom och dessutom en av Sveriges bästa. Inte heller att jag skrivit en bok om fjäderfän och deras skötsel, men Per Gunnar var ju tvungen att bättra på verkligheten en aning. Det är jag som är den gode vännen som berättaren hyr en stuga av. Det är en fiktiv berättare som har stora likheter med Evander själv. Romanen handlar framför allt om minnet av Per Gunnars dotter Andrea. Då, 2005, kunde han äntligen skriva om henne, det hade han inte kunnat förut. 1995 kördes Andrea ihjäl utanför Karlshamn i Blekinge. Hon blev bara 16 år. Hårdänge blev också Evandersällskapets förste ordförande och sällskapets syfte är fortfarande att främja intresset för och förståelsen av Per Gunnar Evander och hans författarskap, dels att uppmärksamma och sprida kännedom om forskningen kring hans liv och verk.

Så inleds Per Gunnar Evanders romandebut, ”Bäste Herr Evander”, 1967. Efter att ha vuxit upp i Storvik utanför Sandviken, efter arbete vid bland annat ...

Det ska väl också sägas.”. Och när mammans skratt i barndomen ska minnas i ”Fuskaren” (1991), ”I varje stund som jag hör de där skratten fylls jag av sådant mod, jag blir genast glad över att få leva fast jag bara är liten grabb”, måste han även där lägga band på känslan: ”Det är den sista hösten. Frampå vårkanten när morgnarna ljusnar tar tuberkulosen henne. Men där fanns en värme, en solidaritet med alla som tragglar med att vara människa. En omfamning, tröst. Och ett snett leende – humorn spelade stor, dock halvt dold, roll i Per Gunnar Evanders berättande. Språkligt löpte en sorts myndighetssvenska genom hela produktionen, vilken gjorde humorn än torrare, än mer absurd. Kanske var det en besvärjelse han gjorde där i första romanen, ”jag alltid talar sanning.”? Hur det än var så gjorde hans träffsäkra porträtt och exakta miljöbeskrivningar att alla i det här landet direkt kunde känna igen sig. När det ska ske är det november, råkallt, och i den utkylda sommarstuga där pistolen ska brukas måste göras upp en eld i öppna spisen. Ord som återkom under hela Per Gunnar Evanders produktion, i tankarna eller i munnen på fiktiva eller autobiografiska karaktärer. ”Evander skriver om Folkhemmets förlorare”, har det utryckts någon gång och hans huvudkaraktärer var ofta bara nästan funktionella medborgare, många gånger förvirrade, ensamma, vilsna, inte sällan med en familjekatastrof i bakgrunden. Vinnaren var istället hans närvaro i det ordinära livet, trovärdigheten i gestaltningen. Ska någon karaktäristik i den Evanderska berättarstilen nämnas så är det kanske hans vändningar, korrektiven. Det är rimligt att börja i slutet. Som i ”Orubbat bo” från 1983. Eller? De ska ju bara dö här. Jo, visst, men det är så kallt här inne. Så inleds Per Gunnar Evanders romandebut, ”Bäste Herr Evander”, 1967.

Per Gunnar Evanders korthuggna språk har liknats vid Ernest Hemingways. Bilden togs vid författarens besök i Norrköping hösten 2004. Foto: Pentti Mikkola ...

Att han hade ett förflutet som dramatiker märks om inte annat i dialogen och hur han hanterade den. Man får heller aldrig glömma att han dessutom var en rolig författare. Hans underfundiga och mycket svarta humor får mig att tänka på Kafka och Beckett. Evanders texter inger också alltid hopp, trots all sorg och trots all bitterhet. Att jag är bibliotekarie och att jag ägnat mycket tid åt spansk och latinamerikansk litteratur stämmer ju väldigt bra men däremot inte att jag varit rallyförare i min ungdom och dessutom en av Sveriges bästa. Inte heller att jag skrivit en bok om fjäderfän och deras skötsel, men Per Gunnar var ju tvungen att bättra på verkligheten en aning. Det är jag som är den gode vännen som berättaren hyr en stuga av. Det är en fiktiv berättare som har stora likheter med Evander själv. Romanen handlar framför allt om minnet av Per Gunnars dotter Andrea. Då, 2005, kunde han äntligen skriva om henne, det hade han inte kunnat förut. 1995 kördes Andrea ihjäl utanför Karlshamn i Blekinge. Hon blev bara 16 år. Hårdänge blev också Evandersällskapets förste ordförande och sällskapets syfte är fortfarande att främja intresset för och förståelsen av Per Gunnar Evander och hans författarskap, dels att uppmärksamma och sprida kännedom om forskningen kring hans liv och verk.