KONSERT Ghost är mer av en upplevelse än ett regelrätt rockband. Tobias Forge och hans namnlösa gastar har grepp om publ.
Under spelningen två, tre första låtar är det svårt att urskilja sången från det monstruöst mäktiga trum- och gitarrljudet. Om den någon gång skulle strykas från liverepertoaren kommer jag att skicka in en väldigt arg insändare till någon tidsskrift, jämte klagomål om att det väsnas för mycket inne i centrum. Och tack och lov blir det mindre slapstick-buskis i mellansnacken än när Cardinal Copia var i farten. Även gensvaret på Papa Nihils saxofonsolo i ”Miasma” lär ge utslag på Richterskalan. Publikens extatiska eufori är då så explosiv att det känns som att taket närsomhelst kommer att lyfta. ”Faith” sitter också jävligt skönt. Sämst: Jag hade kunnat leva utan den utdragna gitarrduellen och ”Enter sandman”-covern. ”Spillways” lyfter inte heller.
Enmansmotorn Tobias Forge representerar sitt band Ghost som en världsvan cirkuskonferencier med kristallklar sångröst.
Precis när det börjar bli risk för en svacka säkrar dunderhitten ”Year zero” andra andningen. Ghost är Tobias Forges hårt regisserade chockrockteater, med en milimeteravvägd blandning av radiopoprefränger och svulstiga 70-talsriff. Musikerna är lika felfria, när de inte låtsas skämma ut varandra på det slapstick-vis som Rammstein brukar mobba sin keyboardist. En månad senare inledde Ryssland ett fullskaligt invasionskrig i Europa. Kontinenten som mycket riktigt trodde att den överlevt historien och kommit ut på andra sidan som vinnare slungades tillbaka in i rädsla för de oöverskådliga vapen som människan uppfann när hon tog kontroll över atomen. Det enda som får gruppen att tappa fart är att Forges mallade mellansnack hålls på engelska, vilket tas emot med viss förvirring. Det är inte sant.”