Hamilton

Sveriges ansökan att gå med i Nato rycker närmare. Att beslutsprocessen är långt ifrån noga övervägd är övertydligt, skriver Carl Hamilton.

Och med svenska makthavare som från vänster till höger försöker övertyga varandra om att alla som manar till försiktighet är fega. Låt oss hoppas att politiken ”Natoansökan för den som inte kan försvara sig själv”, utgör undantaget. Den sista fasen i beslutsschemat är demaskering. Kortet som nu ligger på bordet är ifall Sverige skall gå med i Nato från en position av svaghet. Det handlar inte om Sverige skall gå med eller ej. I ”De ofelbara” beskriver jag hur de svenska beslutsfattarna för 30 år sedan utvecklade en alldeles egen konsensusmodell. Det måste trots allt finnas meningar för att det ska bli ett meningsutbyte. Mer hårdföra sällar i den politiska rörelsen varnade mig redan då för Björnsson: troligtvis opålitlig. Som bevis anfördes att han spelade luta på mötena och sjöng provensalska ballader. Därför att (konceptet) Natomedlemskap ger nationell säkerhet. Slutsats och premiss har växt ihop till ett. Björnsson var pjäschef för en haubits på A 8 i Boden, det var under det glada 70-talet när Sverige kunde ställa 800 000 man på krigsfot, oaktat Björnssons haubits var från 40-talet och soldaterna skulle skidtolka ut till fronten. Jo, jag vet – gamla lumparminnen är ungefär lika engagerande som att i detalj redogöra för barnens skolresultat. Möjligen desinformation, men det gav en bild av mannen.