Martin Kragh

Jesper Högström läser Martin Kraghs ”Det fallna imperiet” och minns Ryszard Kapuscinskis resa i Sovjetunionen 1989.

Det säger sig själv att ett sånt land inte kan föra krig, bara utföra ”specialoperationer”, och att fienderna till ett sådant land per definition är nazister och knarkare. Men den processen kan bli självgenererande när den väl är igångsatt och kriget i Ukraina kommer att förvärra den. I efterhand är det bara att välja vilket ögonblick som framstår som mest betydelsefullt – Tjetjenienkriget, den repressiva reaktionen på demonstrationerna för demokrati 2011, Putins besök i Kiev 2013 när han debuterade som historisk metafysiker och deklarerade att Ukraina och Ryssland hade ett heligt band som inte fick upplösas. Efter åratal av tystnad, munkavle och censur har fördämningarna brustit och en häftig, mäktig, allestädes närvarande svada översvämmar allt.” Trettio år senare har vi ett Ryssland där ordflödena dämts upp igen, där den skamlösa och öppna lögnen blivit den yttersta maktdemonstrationen, där vi redan på förhand vet att Putins lejde orm Peskov kommer att bemöta bilderna av de mördade från Butja med amsagor om provokationer av ukrainska nazister. Nationella myter som tvångsansluter ukrainare till den heliga ryska folksjälen, folksagor där Ryssland alltid hotas av vargen och själv spelar både Rödluvans och hjältens/jägarens roll. Desto viktigare är Kraghs sista ord: Ryssland är inte dömt att vara ett imperium. Alla de folk som fått erfara glädjen av den ryska björnens omfamning långt innan turen kommit till ukrainare, krimtatarer, balter och polacker. Men året är inte 1917, platsen är inte S:t Petersburg och det är inte Lenin och hans bolsjeviker som störtar den lagliga regeringen. Det är melankoliskt att lägga ifrån sig Kraghs bok och plocka upp ”Imperiet”, Ryszard Kapuscinskis resa i det sönderfallande Sovjetunionen. I Moskva 1989 möter Kapuscinski ”en värld där orden är helt dominerande, de otaliga, otyglade orden. Nej, detta är naturligtvis inte peripetin som obönhörligen leder till överfallet på Ukraina trettio år senare. Nej, det är år 1993 i Moskva och det är trupper trogna den demokratiskt valde president Jeltsin som stormar det ryska parlamentet, där kuppmakare som motsätter sig hans idéer om liberalisering och marknadsekonomi har förskansat sig. Parlamentsbyggnaden bombarderas sönder och samman, ett hundratal människor dör. En seger för demokratin.