Moon Knight

Tung exposition och en story som rimmar ganska lite med serietidningsförlagan är vad som erbjuds i avsnitt ett av Disneys haussade storserie baserad på ...

Det är stöpt det här enligt en formel som jag inte uppskattar och precis som i de andra serierna jag precis räknade upp blir Moon Knight varken hackat eller malet i denna första episod. Han dödar folk utan bekymmer och han är kompis med Moon Knights demonkraft Khonshu, som i den här serien fått exakt samma röst som Tom Hardys Venom. Vilket känns mer än lovligt fantasilöst. I avsnitt ett dränks berättandet i slö exposition där allting både bildligt och via överdrivet pedagogisk dialog förklaras både en och 31 gånger (Ingen! Får! Missförstå!) och där våldet är barnsligt och lättsmält. Jag hade nog förväntat mig en klart råare och mörkare ton efter att ha studerat de trailers som släppt men i vanlig ordning har Disney kryddat med mängder av slapstick-komik och pannkaksplatta sidokaraktärer som enbart fungerar som komiska inslag. Jag minns karaktären och jag minns att han inte påminde sådär överdrivet mycket om den Moon Knight som jag precis lärt känna litegranna i pilotavsnittet av Disneys hårt haussade Marvel-serie baserad på Doug Moenchs kritvita seriebödel. I serien som jag läste var karaktären tre-delad, precis som i Marvels TV-serie. Marc Spector var topptränad, superdödlig spec ops-veteran med ena foten kvar hos CIA. Steven Grant var multimiljardär och slipat smart samt tvålfagert ståtlig medan Moon Knight med den uråldriga Egyptiska demonen Khonshu inuti sig, var "en vit Batman". I episod ett av Disney Plus-serien är Steven Grant en dvärgdoftande, tvångsneurotisk engelsman som med överdrivet påtvingad låtsasaccent vräker ur sig parodiska London-klyschor som "Bollocks", "Innit" och "For Focks sake, maänn". Han är vare sig ståtlig, storväxt eller rik. I slutändan, som pilotavsnitt, är Moon Knight inte direkt dåligt och jag anser att det absolut börjat klart bättre än såväl Loki som Hawkeye, Wandavision samt Falcon & Winter Soldier men det säger i min värld å andra sidan inte särskilt mycket. Istället pratar han med en guldfisk och går i sömnen, är på god väg att fullständigt mista det lilla förstånd han har och ränner runt med en kroniskt superstressad uppsyn genom hela avsnittet. Jag älskade Moon Knight. Men när jag ikväll försöker komma på vilken tidning jag gillade mest eller vad de handlade om, står det som sagt mest stilla.