Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist skriver så konkret och kyligt registrerande att det känns i hela kroppen, skriver Maria Schottenius.

Även om ätstörningarna får en central roll i boken, ”min omåttlighet och mitt oförnuft när det gäller ätandet”, är det människorna hon berättar om som drar mig till sig. Vi är med i farföräldrarnas sommarstuga där havet bjuder på hummer och ostron. Karolina Ramqvist gestaltar ett komplicerat förhållningssätt till det hon äter, det som ”skänkte mig allt jag saknade och behövde”, genom att skriva så det på ett märkvärdigt och konkret sätt känns i kroppen – långt från diagnoser. Hon ”tyckte att maten band mig till världen, som ett verkligt tecken på att jag hörde till den”. Och stilsäker. Det hade hon nytta av i sina romaner ”Flickvännen” och ”Den vita staden” om den distanserade och överlägsna flickvännen till en gangster vars liv i ekande ensamhet förvandlas till små frusna thrillers. Mormor och morfars enkla men gedigna kosthåll bekräftar arbetarfamiljens skötsamhet och det är triumf när hon, det lilla barnbarnet, då mormor är borta lyckas göra kalops till sin morfar. ”Jag skämdes över att min kropp inte såg ut som allt tydde på att den borde göra, men ännu mer skämdes jag för att jag skämdes.” Karolina Ramqvist fäster aldrig sin självbiografiska berättelse i tiden eller geografin. skrek jag.” Och får stor ruelse. I ett fenomenalt kapitel försöker författaren som ung mamma återskapa mormoderns risgrynspudding. Mat väcker minnen, vilket Marcel Proust beskrev så en hel värld lärde sig hans rader.