Thåström

Thåströms turnépremiär på Fyrishov i Uppsala innehöll nya element av jazz och gospel. Hans fylliga låtlista är nästan perfekt avvägd – och lagom ...

Varje experiment bryter av mot det invanda och är del av en både behövlig och välkommen förnyelseprocess. I en osannolikt mäktigt malande ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” målar Thåström, någon kilometer bort från Fyris Torg, korvarna becksvarta av sorg. Thåström och hans band har just avslutat nya ”Stora långa gatan”, ungefär mitt i turnépremiären, när han levererar kvällens mest uttömmande mellansnack: ”Äntligen – jazz! Sveriges mest mytiska och mystiska rockikon har både rätt och fel. I både den redan nämnda ”Fanfanfan” och ”Ner mot terminalen”, med en återkommande önskan om att en kyss ska få någonting att bli ”Gud igen”, har han adderat små, men tydliga, gospelelement som känns som en följdeffekt av ”Södra korset”. Samtidigt är poängen med de nya låtarna faktiskt just att Thåström försöker göra saker han helt enkelt inte behärskar fullt ut.