Elden Ring

Två år, åtta månader och 14 dagar. Så längesen var det From Software presenterade sitt nya projekt under E3 2019, och nu har vi på Gamereactor äntligen fått ...

Elden Ring är nämligen ett äventyr utöver det vanliga, och jag i ärlighetens namn inte varit så här engagerad och underhållen av ett spel sedan Monster Hunter World år 2018, och innan dess var det ovannämnda Bloodborne och The Witcher 3: Wild Hunt från 2015 som fick mig att känna likadant. AI:n kan sedan även den ifrågasättas, i alla fall när de kommer till de öppna fälten och när man väljer att nyttja sina stealth-förmågor. För att huka tio meter ifrån fiende med ett klart synfält borde inte göra en snudd på osynlig emellanåt, och det är tydligt att där utvecklaren tidigare kunnat styra alla konfrontationer med tajta utrymmen och uppenbara ingångar så blottar den öppna världen, och alla dess nytillkomna tillvägagångssätt, hur korkad vissa fiender kan vara när man inte styr processen med en järnhand. The Lands Between är sedan en stor plats att utforska, men även om ytan är imponerade i sig så är det framför allt fokuset på höjd och djup som är den stora stjärnan i sammanhanget. Elden Ring är dock mer än summan av alla dessa komponenter, och de få negativa beståndsdelarna som finns gör ingen nämnvärd skada när det kommer till att bedöma helheten. Visst, Epona från Zelda, Agro från Shadow of the Colossus och samtliga namnlösa hästar i Red Dead Redemption 2 har alla tillfört kompetenta färdalternativ under årens gång, men det är först här med Torrent som jag känner att man skapat något speciellt - om än förrädiskt simpelt - i sitt sätt att sondera, manövrera och integrera med spelvärlden från bekvämligheten på hästryggen. En liten detalj såklart, men en som adderar mycket. Elden Ring är fylld av just dessa tillfällen som håller dig förankrad i stunden, och istället för att bjuda in till ändlösa aktivitetslistor för att fylla ut speltiden så lockar man med unika upplevelser och sällsamma upptäckter som skapar underbara spelminnen för livet. Även andra uppdaterade spelsystem gör det förövrigt enklare att handskas med spelets svårighetsgrad, och då världen är så pass stor är det uppenbart att utvecklarna har fått tänka om jämfört med sina tidigare mästerverk. Du kan som exempel snabbresa mer eller mindre från start numera, och mängden viloplatser är därtill många och utspridda med jämna mellanrum. Att snabbt kunna ta sig ifrån en taskig sits är nämligen en av flera utsträckta händer från utvecklarna, och även om vissa purister och masochister säkert hade velat se mer hinder än hjälpmedel så ger de nya verktygen en möjlighet för alla att hitta en egen spelstil som passar. Det hela är lite som om Dark Souls blandas med Nintendos hyllande The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Capcoms mer underskattade fantasy-pärla Dragon's Dogma, och denna nyfunna öppenhet lyfter såväl den övergripande spelglädjen som moralen att vilja överkomma sina motgångar. Det finns nämligen så otroligt mycket att göra, och då det alltid väntar något nytt och spännande runt varje hörn så uppmanas man ständigt att röra sig framåt. Du behöver liksom inte besegra den där eldsprutande draken på en gång, och att utforska grottor, hitta andra färdriktningar samt söka efter skatter och bättre utrustning är många gånger den bästa lösningen när man ställs mot en oförlåtande tegelmur som hindrar ens framfart. För ett nederlag behöver som bekant inte alltid vara något negativt, och en svår väg mot framgångens himmelska sötma är många gånger mer tillfredsställande än en simpel räkmacka mot en lättåtkomlig mållinje. Denna ideologi är förvisso något som vi har haft med oss sedan spelindustrins början på 70- och 80-talet, men det är med spel som Dark Souls, Bloodborne och Sekiro: Shadows Die Twice som den traditionellt mördande svårighetsgraden från förr, och den njutbara spelglädjen den medför, har hittat en plats i den moderna spelbarheten. Grejen med Elden Ring är dock att man fyller ut sin redan krävande spelbarhet med mer variation och större valmöjligheter som i sin tur ger upplevelsen mer luft och ett bättre tempo. Efter att ha smugit mig förbi ett par utposter, stridig mot flertalet fiendetrupper (varav en innehöll en monstruös jätte med ett massivt bredsvärd) samt undvikit kraftiga vindar och inkommande blixtnedslag så står jag vid den skimrande guldporten som skiljer mig från mitt mål - en invasion av Stormveil Castle där Godrick, en av flera så kallade "skärvhållare", lever ut sitt gränslösa skräckvälde. Jag känner mig dock stark och självsäker efter flera timmar ute på de öppna fälten som utgör majoriteten av skådeplatsen kallad The Lands Between, och med mitt blänkande svärd i den högra handen och en robust sköld i den vänstra gör jag mig redo att besegra mitt motstånd för att återigen känna segerns ljuva välbehag rinna över mitt sinne likt ett svalkande balsam.