Horizon Forbidden West

Guerrilla Games imponerade på oss något oerhört när de levererade början av Aloys episka äventyr för nästan precis fem år sedan. Längtan efter nästa kapitel ...

Sammanfattningsvis är Horizon Forbidden West ett väldigt underhållande spel som med största sannolikhet kommer tilltala nykomlingar såväl som de som återvänder för att upptäcka denna vackra värld. Flera av de problem från den föregående titeln kvarstår, och var de inte ett problem då finns det en risk för att det denna gång kommer kännas repetitivt och därmed framstå som ett problem. De flesta karaktärerna är underutvecklade vilket gör det svårt att bry sig om de olika stammarna och det känns ofta som att Aloys egen resa blir lidande vilket är väldigt synd då det faktiskt är den som är intressant att ta del av. Som tidigare nämndes går det enkelt att tillbringa flera timmar med brädspelet Strike som är något av en överraskning. Därutöver kan du rensa läger som Regallas rebeller upprättat, para ihop landmärken med vykort genom din hologramskapande fokus, ta dig an de återkommande jaktutmaningar som introducerades i föregångaren och mycket mer. Jag betvivlar dock inte alls att det inte ser bra ut på konsolen och jag är självklart införstådd i problematiken att alla ännu inte lyckats lägga beslag på Playstation 5. Horizon Forbidden West känns redan nu som ett av de spel vi kommer att kunna se tillbaka på senare och känna att det verkligen tänjde på gränserna för denna tid. Som vi sett på förhand har även Aloy utrustats med en slags glidare som får en att känna sig som Mary Poppins samtidigt som man svävar ned med ett paraplyliknande föremål. Som i fallet med änterhaken underlättar detta enormt när man vill ta sig fram smidigt och enkelt. Vi har spelat spelet på Playstation 5 och det är ett av de tekniskt bästa spelen vi upplevt på konsolen hittills. Under min tid med uppföljaren kan jag tyvärr poängtera att det inte är annorlunda denna gång. Spelet innehåller sanslöst många sidouppdrag och småärenden och det är extremt få av dem som verkligen engagerat mig. Till en början var jag inte alls såld på brädspelet, men efter att ha tillbringat mer tid med det har jag kommit att uppskatta det desto mer och det kan vara skönt att för en stund slippa ränna runt och dräpa maskiner och hjälpa folk i nöd. Även en hjälte behöver sin vila. Detta motsvarar hur som helst bara en del av berättelsen och Aloy försöker fortfarande få svar på alla sina frågor efter att ha fått veta att hon är en klon, samtidigt som en flera av de människor som fortfarande är i livet är i nöd av hennes hjälp. Rötan har dessutom successivt börjat döda det liv som fortfarande existerar på planeten, och Aloy tänker till varje pris rädda jorden och dess liv. Fastän det här är ett snuskigt läckert spel för ögonen och troligtvis är det snyggaste konsolspelet på marknaden idag (åtminstone sett till spel med en öppen spelvärld), kommer det inte utan sina beskärda problem. Munnarna gick upp och ned och ögonen såg fullkomligt livlösa ut och de såg mer ut som maskiner, snarare än människor. Lyckligtvis har studion lyssnat på klagomålen från såväl spelkritiker som spelare, och de ser mycket bättre ut i Forbidden West. Karaktärer ser helt plötsligt mer livliga ut och bitvis går det faktiskt att utläsa deras reaktioner bara av att titta på dem.